Cirkeln

Titel: Cirkeln
Språk: Svenska
Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
Genre: Skönlitteratur, Roman, Ungdom, Fantasy
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 520 sidor
Baksidetext: Apokalypsen börjar i Bergslagen.
     Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte överleva.
     Cirkeln är första delen i en trilogi

Min kommentar: Det här är ännu en bok som jag sneglat på ett tag, då den hyllats varmt i diverse bokbloggar. Jag har delvis dragit mig för att läsa den då det är en ungdomsbok, och dels för att den är just hyllad... Nu vet jag att man inte ska stirra sig blind på hur en bok en kategoriserad, för vem har sagt att en "ungdomsbok" inte passar en vuxen. Se på "Boktjuven", den är ju klassad som ungdomsbok, och jag tokälskade den. Jag kunde inte se att den skulle vara just en ungdomsbok.

Den här boken klassas även som fantasy, och har väl sagts vara en svensk version av "Harry Potter". Jag har inte läst alltför mycket fantasyböcker, däremot tokälskar jag Harry Potterfilmerna och Sagan om ringen-filmerna. Så jag är inte helt främmande för fantasy.

Dock tokälskar jag inte Cirkeln. Men jag tycker heller inte att den är dålig. För den är bra skriven, och den är spännande. Jag kan ju säga att jag läste ut boken på två dagar! Men, det var väldigt mycket ungdom över den. Den var lite, ja vad ska jag säga "naiv", samtidigt som jag ju drogs in handlingen väldigt väldigt snabbt.

Jag har redan nu reserverat del 2 (Eld) på biblioteket, och ser fram emot den läsningen! För jag måste bara få veta hur det går för De Utvalda, i Engelsfors.

Och nej, jag tycker inte att den liknar "Harry Potter" nåt nämnvärt...

Betyg: 3

En man som heter Ove

Titel: En man som heter Ove
Språk: Svenska
Författare: Fredrik Backman
Genre: Skönlitteratur, Roman, Humor
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 347 sidor
Baksidetext: Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den. Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Min kommentar: Den här boken har jag hört så mycket bra om. Men har ändå dragit mig för att läsa den. Det är ju det där med tokhyllade böcker. Är den så bra som alla säger? Men när en kollega på jobbet kom med boken en dag så var jag ju "tvungen" att läsa den. Jag hade förväntat mig en bok liknande "Hundraåringen..." (som så många andra vad jag förstått), men den var inte som "Hundraåringen". Jag var tämligen säker på att jag skulle gilla bittra (eller är han det?) Ove som går runt i villakvarteret och tror han äger detsamma! Det är nånting med griniga gubbar! Och, som jag misstänkte så fattade jag tycke för Ove. I början såg jag till och med Ove i en av mina "kollegor". Jag kan erkänna att jag har vissa av Oves drag, så det kanske är därför jag gillar honom.

Vad jag inte hade räknat med var att den bitvis faktiskt var sorglig. För det är den. Jag kom på mig själv med att jag fick torka tårarna. Men, den är också väldigt rolig! Jag kom ju även på mig själv att skratta högt!

Den här boken är helt klart en av årets bästa läsupplevelser, och jag undrar nu varför jag väntat så länge med att läsa den! Har du inte läst den? Do it!

Betyg: 5

Manuskriptet från Accra

Titel: Manuskriptet från Accra
Språk: Svenska (portugisiska)
Författare: Paulo Coelho (översättare: Örjan Sjögren
Genre: Skönlitteratur, Roman
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 191 sidor
Baksidetext: Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp.

Min kommentar: Ja, baksidetexten säger ju inte så mycket. Men om man öppnar pärmen så ser man på insidan av framsidan en lite mer beskrivande text, typ baksidetext. Där kan man läsa: "1099. Medan Jerusalem förbereder sig på korsfararnas invasion kallar en grekisk man, känd som Kopten, stadens invånare. Kristna, judar och muslimer, alla samlas de på torget till vad de tror ska bli ett uppfordrande tal. Allt tyder på att nederlaget är nära - fienden är både starkare och bättre utrustade än de. Men istället för att mana till striden ber Kopten sina grannar att söka visdom i sin egen vardag.

Folk ställer frågor om verkliga fiender, om nederlag och ensamhet. Och får i sin tur frågor om vad det innebär att kämpa, om förändring, skönhet och om vilken riktning man ska ta. Man frågar om kärlek, lojalitet, sex, elegans, fruktan, ängslan, visdom och om vad framtiden bär i sitt sköte.

Och Kopten svarar.

Ännu idag, tusen år senare, är hans svar lika sanna."

Som ni ser så hann jag inte mer än till: 1099. Medan Jerusalem förbereder sig på korsfararnas invasion kallar en grekisk man, känd som Kopten stadens invånare...

Jag har inte läst något av Coelho innan, även om jag tror jag har alkemisten här hemma i bokhyllan. Men jag trodde att jag skulle få läsa en historisk roman med religiös stuns! Men icke. Det här känns mer som en filosofibok. Inte riktigt my cup of tea. Boken är inte dålig, men absolut inte vad jag förväntat mig. Men, den är sjukt lättläst. Jag började läsa den på bussen på väg in till Jkpg för ett möte. Denna resa tar knappt 30 min, och jag hade då redan läst 76 sidor! På väg till Gränna sedan så läste jag klart boken! Det var ruskigt längesedan jag läste ut en bok på en och samma dag. Men det gjorde jag alltså den här gången.

Betyg: 2,5

Knut Fraenkel - den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition

Titel: Knut Fraenkel - den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition
Språk: Svenska
Författare: Magnus Carlsson
Genre: Fakta, Biografi
Utgivningsår: 2013
Antal sidor: 264 sidor
Baksidetext: Du håller i din hand en slags "upprättelse". Det är en biografi över Knut Fraenkel, vilken baseras på ett unikt dokumentärt material i så väl text som bild.
    Paris 11 mars 1897. Han var svensk civilingenjör, 27 år gammal. Kortet som ses ovan fick han av ballongfararen Henri Lachambre som skrivit sitt namn och på baksidan 1897 att Fraenkel gjorde denna uppstigning.
     Fraenkel var i Paris för att vänja sig vid att färdas i luftballong. Det fanns ett väldigt viktigt skäl. Han hade utsetts till deltagare i S A Andrées till sommaren 1897 planerade från Spetsbergen mot Nordpolen. Efter avfärden 11 juli förblev männens öde okänt i 33 år.
     1930 upptäcktes av en slump expeditionens sista läger på Vitön. De tre männen tvingades efter en ballongfärd på ett par dygn landa på isen och därefter för att försöka rädda livet vandra i nästan tre månader under vidriga förhållanden. Allt var förgäves.
     Det finns en märklig omständighet. Knut Fraenkel, en av de tre tappra, har förblivit närmast helt okänd. Det har skrivits mängder om Andrée, mycket om Nils Strindberg - de båda andra i expeditionen - men om Fraenkel endast fem sidor i en minnesskrift 1906.

Min kommentar: Jag måste erkänna att jag faktiskt har lite dålig koll på Fraenkel. Ska jag vara helt ärlig har jag väl inte så jättebra koll på Nils Strindberg heller. Men det ska jag väl råda bot på. Men helt klart har författaren rätt. Det har skrivits mängder om Andrée och mycket om Strindberg, men i princip inget om Fraenkel. Varför? Ja det har varken jag eller författaren något svar på.

Boken redogör så långt det är möjligt om Fraenkels liv. Det är vad jag förstår väldigt många luckor. Varför är det så? Boken är uppbyggd på (av?) ett stort antal brev och andra dokument som finns förvarade på Grenna Museum.

Förutom biografin över Fraenkel tar författaren upp bakgrunden till Andréexpeditionen, men vi får även ta del av själva expeditionen. Till den senare delen är det nog ändå en fördel om man har lite koll på expeditionen, då den tas upp väldigt kortfattat. Författaren har gjort ett gediget släktforskningsjobb när han letat rätt Fraenkels förfäder, även om jag kanske tycket det tog lite lång tid innan vi kom till huvudpersonen...

Jag kan också intyga att författaren verkligen grottat ner sig i Fraenkel och hans liv och leverne, jag har träffat honom flera gånger då han varit på museet och läst i diverse handlingar. En sak till. Jag tycker det är en väldigt lättläst bok. Det är inte alla gånger biografer som är det. Plus i kanten till författaren.

Mitt betyg: 3

Helgas dagbok

Titel: Helgas dagbok - Flickan som överlevde förintelsen
Språk: Svenska
Författare: Helga Weiss (översättare: Sophie Sköld)
Genre: Fakta, Biografi
Utgivningsår: 2013
Antal sidor: 222 sidor
Baksidetext: När Helga Weiss börjar skriva dagbok 1938 är hon nio år gammal. Efter nazisternas invasion nekas hennes far arbete, och Helga får inte längre gå i skolan. Till slut hålls familjen fängslad i sin egen lägenhet i Prag. När nazisterna påbörjar deporteringen av judar försvinner Helgas vänner och släktingar en efter en.
     Helgas dagbok, illustrerad med familjefotografier och Helgas teckningar i färg, är en gripande berättelse skriven av en flicka som lyckades överleva Förintelsen.

Min kommentar: Boken handlar om då om Helga, en tjeckoslovakisk judinna, och vi får följa henne från 1938-1945 genom hennes dagboksanteckningar. Från hennes hemstad Prag till Theresienstadt, Auschwitz, Freiberg och Mauthausen till krigsslutet och hon kom tillbaka till Prag.

Det här är en bok som jag mot bättre vetande lånade hem från biblioteket. Jag vet nämligen att jag blir arg och ledsen när jag läser sådana här böcker. Men, samtidigt känner jag att jag måste ta del av historien. Och jag är fast från första sidan. Även om jag vet att Helga klarar sig, så måste jag läsa vidare. Jag måste få veta vad som händer härnäst...

Det här är en bok som "alla" borde läsa. Det är en otroligt viktig skildring om vad som hände under andra världskriget. Och vi får aldrig glömma.

Betyg: 4

Heja, heja!

Titel: Heja, heja!
Språk: Svenska
Författare: Martina Haag
Genre: Fakta
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 176 sidor
Baksidetext: Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjamisstaget. Många sticker ut och tokspringer i två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaka hem igen. Bra. Brabrabra.
     Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.

Min kommentar: Det här är en bokcirkelbok, och deltagaren som valde boken gjorde det för att få något lättsamt efter den ganska(!) jobbiga "Morgon i Jenin". Och ja det här var verkligen en "lättsam" bok. Jag har faktiskt inte läst Martinas tidigare böcker, och vet därför inte hur hon brukar skriva.

Det här är en väldigt lättläst bok. När jag tog tag i den så läste jag faktiskt ut den på en och samma dag! Gillade jag boken? Nja, måste jag nog tyvärr säga. Därför att jag har svårt att tro att det är så där himla käckt och glatt hela tiden. Vi får följa Martina från hennes första stapplande löpsteg till att faktiskt springa ett Marathon, men det är absolut ingen löparhandbok, där du får tips och råd om skavsårsplåster, träningsprogram, löpteknik och allt vad det kan vara. Nej, det här är mer krönikor som ställts samman. Texterna och korta och rappa, och det gillar jag ju. Jag är inte den typ av människan som vill/orkar läsa långa utsvävande texter om hur de nytvättade lakanen hängde ute på tork och fladdrade i den ljuva sommarbrisen, eller vad det nu kan vara.

Nu är väl inte allt sådär positivt och glatt i den här boken. För Martina tar upp negativa bitar med. Som när motivationen faktiskt tryter där en dag. Eller hur sjukt osäker hon är inför sitt första lopp och faktiskt ringer upp kansliet och ställer en mängd frågor, som hur länge hon får vara ute och springa, för hon är ju så LÅNGSAM!! Jag gillar kapitlet där hon tar upp anledningarna till att skjuta upp en joggingtur. Jag har gått igenom alla!

Det här ingen dålig bok, men den faller inte mig i smaken. Jag gillar löpning, periodvis ÄLSKAR jag löpning. Men det är inte alltid käckt. Ofta, åtminstone de senaste åren, så är det mer att jag kämpar mig igenom ett träningspass. Trots att jag har de där löparkläderna, hårbandet och favoritmusiken. För jag är som Martina, jag måste ha musik när jag är ute och springer. Skulle jag höra hur jag pustar och frustar så skulle jag ge upp med en gång! Tyvärr blir jag inte helpepp efter den här boken. Jag blir mer frustrerad över hur lätt och glatt det är! Men, så är jag kanske mer än tävlingsmänniska och inte bara är ute och njuter av omgivningarna. Även om det självklart är trevligare att springa en runda där det är djurhagar eller en vacker sjö intill än den vältrafikerade bilvägen...

Ge mig en grusväg med blommande rapsfält på ena sidan och utsikten av en sjö på andra sidan, så kommer jag kanske igång...

Jo förresten, en sak gillar jag skarpt, och det är deras lilla löparklubb, och den där pokalen...

Betyg: 2,5